19 Juni 2009

För 6 år sedan satt jag på sjukhuset och höll min Mamma i handen för sista gången.
Hon dog och färdades till Himmelen.
Saknaden finns där ännu, även om den inte varje gång är lika hjärtslitande som under det första året.

Idag satt jag med mina nypotatis och gräddfil och lite ur den egna trädgården gräslök.
Jag är ensam hemma, familjen är splittrad denna dag.
Grabbarna är i Skåne och jäntan min är i Norrland och hälsar på hos sin Farmor med sin Far&sällskap

Nåja, jag satt och kom ihåg Mamma, vilka tokigheter vi hittade på under hennes sista år mellan de olika behandlingarna.
Vi gav järnet.
När vi skrattade tillsammans så skrattade vi så att tårarna sprutade och vi nästan kiknade efter luft.
När vi grät så grät vi så att vi var så färdiga efteråt att det hände att vi somnade i soffan.

Jag känner att jag tappat detta - att Leva - emellanåt.
Att våga bli förbannad, att inte vara rädd att vara det.
Att köra mitt egna Race - fullt ut. På mina bra dagar gör jag det, men de dagar då jag är svag till både kropp o själ, då flyter jag bara med...och även detta knappt, de dagar fast de är sällsynta.
Jag ger mig själv så små marginaler, att "misslyckas" inte får plats - inte tid att vara i mitt liv.
Jag tror inte på att det finns en perfekt Värld eller perfekta Människor, men innerst inne är det vad jag kräver av mig själv, att vara perfekt.

Har du lekt att vara perfekt någon gång?
Har du märkt hur svårt det är även bara för en dag?
Har du känt stressen, hur stel du blev?
Att tunnelseendet var mera ett sätt att skärma av?
Skärma av för att det är så svårt att ta in alla intryck samtidigt som man försöker att vara perfekt?

Jag har ställt/ställer orimliga krav på mig själv, samtidigt som jag (tvärtemot vad som är "brukligt") ställer ner de krav jag har på andra människor.
Jag tror att jag innerst inne ställer orimliga krav på mig själv för att jag känner mig misslyckad.
Misslyckad för att jag inte gå i kostym på dagarna, inte ens arbetar, det känns som om jag inte drar mitt strå till stacken, inte duger som jag Är.

Jag vet att jag gör en massa saker och att jag betyder "allt" för ett fåtal människor, men ibland räcker inte det.
Ibland vill jag ha mera, göra mera, uppleva mera, vara mera än så som det Är.

Jag vill kunna vakna på morgonen och känna hur Livet spritter i ådrorna på mig, inte vakna och knappt komma ur sängen med krokiga fingrar och ömma knän.
Jag vill kunna springa nedför trappan genom köket slänga upp altandörren och springa barfota i gräset på morgonen.
Inte grimasera illa (om ingen ser) när jag linkanades tar mig nedför trappan vara glad för att det bara behövs tummen att kroka om trosorna så att man kan pinka.
Jag vill ha tebax min hud som aldrig behövde smörjas in efter bad eller dusch, nu får jag "ödleskinn" på händer o armar om jag inte smörjer in dem, knäna är vita.

Men av allt jag Vill - önskar jag mig att jag ska inse att det inte blir så att jag ska acceptera att jag inte kan styra allt och då allra minst framtiden.
Att jag mer parten av alla dagar ska vara Vän med mig själv fastän jag inte springer det första jag gör på morgonen.
Att jag ska kunna se på mig själv och det jag (ännu?) gör med stolta ögon.
Att jag på kvällen innan jag somnar kan säga - Du har gjort det bra idag,Annika.

*Ta hand om er*